Direktlänk till inlägg 9 oktober 2014

Mobbning!

Av barrabass - 9 oktober 2014 03:03

Det finns så många personer som där ute som blir mobbade. Alldeles för många personer. Det finns så otroligt många personer där ute som håller på att tappa hoppet om sig själva på grund av #Mobbning. Jag vet det. För jag har själv varit i den sitsen och blivit #MobbadMan har så många frågor. Man har så mycket #Tankar. Man har så många #Känslor. Alla är vi människor olika och det kan vi alla hålla med om, men alla har rätt till att vara olika. Alla har vi rätt till att vara annorlunda. Det är en sak som jag har tänkt på under en lång tid. Folk säger att man ska vara den personen man är och att man får se ut som man vill och allt det där snacket. Men.. tydligen inte? Jag menar.. Jag ska berätta min historia om den tiden då jag blev mobbad. Den är en ganska lång historia men jag tror att jag kommer att få dig vilja läsa vidare då även min lärare slängde ur sig en kränkande kommentar till mig. Och så här börjar min historia... I grundskolan från klass 6 till 9. Jag var en såndär person som alla andra kallar för #Annorlunda. Min stil, mitt sätt att tänka på, mina kläder, well allting med mig var annorlunda. Och det gjorde mig till en av de mindre populära personerna i skolan. Eller ja, töntarna. Jag hade kompisar. Jag tror jag hade 4 kompisar från klass 6 till 8. Men sen i 8'an så försvann även några utav dom just på grund av att jag inte var den personen som sminkade mig och hade på mig taita jeansbyxor och visade brösten. Nej jag var den personen som hade på sig mjukisbyxor som hängde ner till knäna med keps på huvudet och trasiga skor. Men det var min stil. Hiphop. Varför ? Jo för att jag växte upp bland bröder och när jag var liten så var mina bröder mina idoler, så jag tog efter dom. Både med stil och sätt. Så i klass 8 så hade jag en enda vän kvar i skolan. Och hon fanns alltid där för mig. Om jag satt själv ute på rasten så kom hon ut till mig och frågade om jag ville följa med dit eller dit. En enda sann vän som inte gjorde som alla andra och lämnade mig utanför bara för att jag vågade vara mig själv. Och min #Vän, hon var även med dom där lite mera populära personerna i klassen, men trotts det så lämnade hon aldrig mig #Ensam ute på rasten. Och om det var någon som tröck ner mig så fanns hon där för mig. Och det uppskattar jag något så in i helvete idag. Det fanns en enda person i hela skolan som faktiskt fanns där för mig när det var någonting som hade hänt. Folk skrattade åt mig när jag gick förbi i korridorera. Folk fnittrade när jag skulle gå och köpa en glass i skolkiosken. Dom skrev hora på mitt skåp och spred massa ryckten. Dom hackade min facebook och skrev massor av skit till folk i min klass, och det visste jag inte om förens dagen efter då jag kom till skolan och hela klassen flög på mig. Men min vän stod vid min sida. Jag berättade för henne att jag aldrig skulle skriva såna saker och att jag inte har någonting i mot någon på skolan och hon trodde på mig. Jag var rädd när jag gick i grunskolan. Jag var #Rädd när jag skulle kliva in i skolan och öppna porten. Det var som att jag tappade andan. Varje dag när jag skulle gå dit så sa min hjärna ''Vänd om, gå hem!'' Men det gjorde jag inte. Men trotts allting som hände, sudden som dom kastade på mig på lektionerna, alla dom gångerna då man skulle dela upp sig två och två på en lektion men någon delade upp sig i tre så jag fick vara själv... Jag tog mig igenom allting. MEN! I klass 9 så började saker och thing bli värre. Kommentarerna blev värre och folk skrattade och gjorde narr av mig på grund av att jag hade uppträdit med en låt på scen som jag hade skrivit själv, och folk hade filmat mig när jag stod på scen och rappade. DOm bara skrattade.. Så jag började skolka. Det började med att jag stack från lektioner. Sen vägrade jag gå iväg till #Skolan. Det fanns till och med en tid då jag hade blivit hotad, att folk skulle slå ihjäl mig med hockeyklubbor. Dom stod och väntade på mig ute i korridoren. Jag vågade inte gå ut från klassrummet. Och då stannade jag hemma från skola i två veckor. Sen hände det att jag gick någon gång ibland. Men så fort det var någonting som hände så släppte jag allting och stack hem. Jag orkade inte med deras hån och kommentarer. Så kom den dagen då vi skulle få våra slutbetyg för att komma in på gymnasiumet, men efter alla gånger som dom gjorde narr av mig och mobbade mig och jag stack från skolan.. jag hade för mycket ogiltig fråvaro. Så jag fick börja på ett program på gymnasiet som kallades för Introduktionsprogrammet. Där man pluggade upp ämnena man inte fick med sig i grundskolan för att sedan kunna ta sig in på gymnasiet efter ett år på IV. Så jag började på Gymnasiet. Och samma sak hände där. Jag blev den där outsidern. Tönten. Folk började säga nedlåtande kommentarer. Jag kommer ihåg att jag öppnade dörren åt en tjej som stod med sina två kompisar i skolan, och då skrek hon ''Stick härifrån din jävla fitta du är så jävla äcklig och ful'' Och det enda jag gjorde var att öppna dörren åt henne och hennes kompisar. Och även i den här skolan så var jag ensam. men den här gången så hade jag ingen. Jag var helt ensam. Vilket gjorde allting mycket svårare. Jag fick svårare att hålla tillbaka tårarna. Jag förlorade min #Styrka. Och inte bara det att dom skrek saker åt mig i korridoren.. när jag skulle gå ut på skolgården eller från skolgården in på skolan så står det ett gäng killar som skrattar och kastar sten på mig och dom skriker att jag är en hora och att jag är ful och äcklig. Men inte nog med det. Jag satt inne på matte lektionen, och läraren stod vid bordet brevid och hjälpte en kille i min klass, men dom började prata om massor av andra saker. Och jag hörde att den där killen sa att han tycker att jag är ful och att mitt hår är fullt. Han sa ''Hon i svart hår är så jävla ful'' Och min lärare kollade på mig, lixom jag på henne, och hon svarade tillbaka ''Jag vet inte riktigt vad ful är''

Hur kan en lärare stå och säga så? Jag menar räcker det inte med att jag står helt ensam emot hela skolan...

Så även där gick droppen. Men på riktigt den här gången. Jag hoppade av. Men ett år senare så var jag tillbaka igen men min gammla kompis från grundskolan. Min bästa vän. Så jag kände mig inte ensam. Jag hade lixom någon där nu. Jag var inte ensam.

Allting flöt på men några månader senare så hoppade hon av för att hon var skoltrött och ennu en gång så stod jag där ensam och saker och thig började igen. Kommentarerna. Sudden på lektionerna. Allt satt igång och nu var det mycket värre. 

Dom hade tryckt ner mig så lågt, att jag till och med funderade på om jag skulle ta livet av mig. För smärtan som dom fick mig att känna gjorde något så otroligt ont så jag ka inte ens beskriva det i ord. Dom tröck ner mig. Dom fick mig att se ner på mig själv. Dom fick mig att tro att jag var #Ful. #Äcklig. #Värdelös. Så varför skulle jag stanna kvar? Men jag gick inte så långt att jag tog mitt liv. Jag försökte inte ens. Men det fanns en gång då jag tänkte göra det. Jag var så #Förstörd. Så jag försökte dricka bort min #Smärta, men alkoholen funkade inte alls. Så jag plockade fram en jävla massa tabletter och la dom i min hand och kollade ner på dom. Men jag kunde inte göra det. Jag tänkte på mi familj. Så jag bröt ut i tårar istället. Jag gick in på toaletten med #Tårar som forsade ner för min kind, och istället för att ta dom där tabletterna så fick jag ideen att skära mig istället. Jag hade aldrig gjort det förut. Så jag tog fram ett rakblad och satt det mot handleden och drog. #Blodet bara rann, jätte mycket och jag fick panik. Så jag lovade mig själv att jag aldrig skulle göra om det. Men sådär i efterhands så var den smärtan den skönaste jag hade känt på länge.

För smärtan av rakbladet mot min handled tog bort smärtan efter allt som hänt på grundskolan och i gymnasiumet. Det lixom ersatte den dåliga och hemska smärtan,, med en befriande och skön smärta. Så jag fortsatt att skära mig. Jag började dricka. Och jag var alldeles för rädd för att berätta det här för någon. Jag ville inte berätta för mina föräldrar att deras dotter var ett #Mobboffer. Jag ville inte visa mig sårbar. För egentligen så var jag en stark person (Vad jag trodde då iallafall) Men det där tog verkligen på mig.

Och jag hoppade av skolan totalt. Jag var alldeles för rädd för att gå tillbaka. Jag ville inte att dom skulle kasta saker på mig eller skrika på mig i korridorerna... jag ville inte... jag orkade inte... Och nu idag sitter jag här, 4 år senare efter att jag hoppade av gymnasiumet. Jag har inga pengar så jag går på soc. Jag går på Arbetsförmedligen. jag bor hemma hos min pappa. Jag har ingenitng. Jag fick inte ens en chans till att gå gymnasiumet. För ingen ska behöva bli mobbad igenom hela gymnasiumet och grundskolan. Ingen ska behöva det. Men endå är det jag som får ta smällen för att jag har blivit mobbad medans mobbarna sitter i sina splitter nya bilar och har jobb, körkort, lägenhet och pengar. Och det är så jävla fel. Jag som verkligen har försökt har ingenting. Medans dom som nästan förstörde mitt liv har precis allt. Endå får jag fortsätta kämpa. 

Men jag tog mig igenom det. Jag klarade mig utan att behöva ta den enkla vägen ut härifrån. Jag vet inte hur jag gjorde det, men jag vet att om jag hade varit den starka personen som jag är idag så hade jag aldrig låtit dom behandla mig sådär. Aldrig. Ingen ska behöva bli utsatt för mobbning. Det kostade mig nästan mitt liv. Så till alla er där ute. Om du blir mobbad. Prata med någon. Jag vet hur det känns, man vill inte berätta, men samtidigt så vill man det. Men tro mig när jag säger att det kommer att hjälpa dig så otroligt mycket om du tar #Hjälp av någon i din närhet som du kan lita på. Låt dom inte trycka ner dig. Vägra falla ner! 

Stå upp och var den du är och förändra dig inte på grund av dom. Gör aldrig illa dig själv hur frestande det än är. Skaffa hjälp. Berätta allting för någon som du kan lita på för du kommer få så otroligt mycket stöd. Hamna inte i den sitsen som jag hamnade i. Ladda kraft och slå tillbaka med all kraft du kan. Det är det enda sättet att sätta ett stop för det här. 

Och om det råkar var så att just du är en av dom där som mobbar folk. TÄNK DIG FÖR! Ni förstår inte hur mycket smärta ni kan orsaka en person. Ni förstår inte hur mycket det tar på krafterna. Man tappat lusten för att leva. Så istället för att hålla på att mobba och göra narr av folk så se till att alla mår bra och lämna ingen utanför! Det är ingte kul alls att vara helt ensam genom skolan.

Alla behöver vi en vän. Jag hoppas verkligen att det här inlägget har varit till hjälp för någon. Ingen ska behöva lida. Vi har alla ett ansvar att se till så att ingen blir mobbad eller lämnad utanför. Du kanske tänker, det är inte mitt problem att den personen blir mobbad eller är helt ensam i skolan, men tänk om det var du? Ser du någon bli kränkt eller mobbad, stå upp för den personen då! Hjälp denna person som håller på att brytas ner totalt. Och om någon sitter själv, gå fram. prata. Ingen borde bli lämnad utanför.

Och innan (till er mobbare) ni tänker kränka någon igen så ställ er då den här frågan först... Tänk om det där var jag?

 

 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Presentation


Your Life Begins Today..

Senaste inläggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards